Cazper...
Partheey...
Long time...
Kategori: Allmänt
Jag har i princip inget vettigt alls för mej nu för tiden, största delen av mina dagar tillbringar jag i min säng, läser, lyssnar på musik, eller är inne på typ twitter, tumblr, youtube... typ...
Jag har även spenderat några dagar (inte hela dagar, snarare 20 minuter om dagen) med att måla på väggen i mitt sovrum, för jag såg en bild på tumblr med en text å tänkte att "dedär vill jag ha på min sovrumsvägg!"... Så då målade jag de på min vägg helt enkelt... För jag är ett impulsivt barn som inte har något vettigare för mej! :) Texten är iaf "Believe in yourself"... Med Be och You i mörkblått och resten i vitt (ooh, dubbelt budskap (!))... Asså jag vet inte, de kändes som en bra sak att måla på väggen så att jag kan ligga å stirra på de och förhoppningsvis nån dag faktiskt kunna säga att jag tror på mej själv... En liten boost helt enkelt! (liten å liten, texten täcker i princip hela väggen).. Men jag gillar de :)
Jag har även tillbringat en hel del tid med Amanda, som är en av dom bästa människorna i världen!.. För hon får mej att må bra! Eller låter mej vara på de hummöret som jag är helt enkelt, å de är i princip samma sak i mitt liv! :P
Har tänkt i några veckor nu att jag ska ringa om sommarjobb men de är bara så AWKWARD att ringa folk å säga i princip "hej vill du ha mej?".. Bläkh! De är bara sjukt jobbigt! :( Känns bara som att man försöker tvinga sej på folk, å de är nog nåt av de värsta jag vet >.<
På nåt sätt måste jag iaf få ihop pengar för ajg måste köpa en dator!... Börjar tröttna på att inte ha en egen dator som fungerar... Iofs så gör ajg typ allt på mobilen som jag skulle kunna göra på datorn... Men typ skriva är sjukt mycke lättare när man har ett tangentbord... Å jag vill börja skriva igen, vilket är svårt att göra på mobilen... Dator helt enkelt. Jag vill ha en.
Pusshej!
Långa dagar...
Kategori: Allmänt
De senaste dagarna har i mitt huvud gått väldigt långsamt, väldigt segt och händelselöst har de varit och jag har mestadels legat på min säng, läst, kollat twitter eller kollat på youtubeklipp...
Vet inte riktigt om de är bra eller dåligt.. Har känt mej väldigt ostressad men samtidigt gör segheten och framför allt sysslolösheten att jag känner mig stressad utifrån att jag "borde" göra något... Men de är ju just de som jag inte borde... faktiskt...
Sen håller ju soc på å bråka med mig också, såklart!... Jag fick ett brev här on dagen, där de i princip framgick att jag antingen kommer eller inte kommer få pengar...... SERIÖST?!
Kan dom inte bara skriva, "du får pengar denna månaden" eller "du får inga pengar"... Måste dom göra de så jävla komplicerat med fem sidor uträkning av riksnormen, vad jag har för utgifter och konstaterandet av att om jag har tex 4000 kr i utgifter så tjänar jag också -4000 i månaden eftersom jag inte har någon inkomst och ska därför få +4000 kr.... Men sen så skriver dom inte om jag får pengar eller inte... Och såklart har inga pengar kommit in heller så jag antar att dedär brevet sa "nej"... Fast att de stod varken eller så jag är inte helt säker eftersom de är fuckingbajsrödadagarförattdeärpåskjävlabajs... Å de va ju kul för nu har jag ju i alla fall inga pengar och räkningarna ska vara betalade varken jag har pengar eller inte vilket är omöjligt men ändå måste gå ihop för om jag hamnar hon kronofogden så kan jag lika gärna gå å hänga mej å soc är fan värsta företaget i världen som föder sig på vanliga människors tårar och panik.....
suck.
Behöver jag påpeka att jag hatar soc?
Pusshej!
Deprission är ett av dom fulaste orden jag vet...
Kategori: Allmänt
Jag har funderat. Och jag har funderat i tusen år på dehär.
Grejen är den, att eftersom jag är deprimerad och har panikångest, så är mitt liv jobbigt. Och en sak som jag har noterat under åren är att alla jag berättat detta för reagerar ungefär som "WAAT, kan du må dåligt?" eeh.. ja.
Och de jag har funderat på är hur de kommer sig, att dom dagarna jag faktiskt mår bra, är dom dagarna som någon ofta frågat hur jag mår, kommenterat att jag ser ledsen eller "nere" ut, de är de jag har funderat på.
Och svaret på min fråga om varför de är så, har jag kommit på att de är att jag är jävligt bra på att ljuga. Tragiskt nog.
För grejen är den, att ju sämre jag mår, ju mer låtsas jag att jag är superlycklig... SÄMST.
De är verkligen sämst, för att låtsas må bra när man mår skit, de vet nog alla hur uttröttande de är. Och grejen är den, att senaste tiden har jag bara blivit så trött. Jag orkar inte låtsas må bra när de känns som att livet håller på att gå under. De fula är, att man är så van vid att svara "de är bara bra" när någon ställer frågan "hur mår du?"
Och om jag svarat ärligt är jag rätt säker på att alla "bekanta" hade slutat fråga väldigt snart... För ingen orkar höra tre timmars utläggning av svaret på frågan "hur mår du då?"...
Jag är bara så trött på att ständigt låtsas vara glad å må bra, för de är så enormt krävande! Och ja, jag vet att ingen orkar umgås med nån som vill sitta i ett hörn och stirra i väggen och vagga fram och tillbaka fem timmar om dagen. MEN, jag orkar helt enkelt inte låtsas mer.
Som tur är, så finns de bra dagar med. Några som är bra på riktigt och en del där man faktiskt orkar ljuga å låtsas att allt är okej.. Och dom dagarna tillbringar jag mer än gärna med folk, med vänner och familj.. Men saken är den, att de är dom där riktigt asjobbiga dagarna som jag BEHÖVER vara med folk.. Vilket stör mig, för jag hatar att vara till besvär, dra ner stämningen eller bara vara en tråkig person att vara runt... De är nog ett av mina största problem, för jag misstänker att en av dom största anledningarna till att de gått så pass för långt är att jag i hela mitt liv har varit livrädd för att faktiskt låta någon veta hur jag verkligen känner eller mår. Jag har nog aldrig i hela mitt liv svarat helt 100 procent ärligt på frågan "hur mår du?" eller "vad är fel?"... För i mitt huvud (och förmodligen i dom flestas verklighet) är de inte många som faktiskt vill veta och som orkar lyssna på tre timmars babbel om varför jag hatar mitt liv och mig själv så mycket..
De är bara så tragiskt. Att vetskapen om att det är jag själv som, genom att vara rädd för världen och dömmande människor, har satt mig själv i en situation som känns så otroligt omöjlig att ta sig ur.
Där jag har provat allt från psykologer till medicin till kbt, och jag vet inte om något av de två förstnämnda gjort någon som hälst skillnad mer än att få mig själv att tro att jag förmodligen aldrig kommer få må bra på riktigt. Kbt har jag precis börjat i så kan inte direkt uttala mig i den kategorin.. Men jag antar att en del av mig hoppas och tror att de kommer hjälpa, medans en del av mig känner att de är jävla skitsnack som kommer hjälpa lika bra som att man blir snäll av pepparkakor....
Men de jobbiga är att allt jag provat fungerade ett tag, litegrann.. Sådär lagom att man får upp hoppet om att kanske kommer jag klara dehär ändå!... Men så kommer bieffekter av medicinen eller bara en känsla av att prata löser inte ett jävla skit, och så är man tillbaka i skiten igen, om inte ännu värre än innan...
De är iaf anledningen till att jag tillslut gick över gränsen, hoppade av skolan, flyttade hem till mamma och pappa och blev sjukskriven i ett halvår... Vilket för mig bara är ännu ett stort jävla misslyckande i raden av misslyckanden som är mitt liv sen jag va typ 6 år.
För ja, big shock, jag har mått mer eller mindre dåligt sedan dagen jag började förskolan, jag började få panikångest attacker i samband med att farfar dog när jag va 10-11, och sedan dess har en sådan jävla ångest inför livet och döden och dåliga tankar och vanor byggts upp och tagit över hela mitt liv, jag är inte den jag vill vara, föra allt jag är är smärta och ångest.
Men grejen är ju återigen, att jag under nästan hela mitt liv, lyckats väldigt bra med att dölja allt som är jag på insidan, för att må dåligt och känna sig mest värdelös av alla sopor är "skamligt" "fult" och "ovärdigt".. Men vet ni vad, jag orkar inte låtsas mer, jag mår skit, mitt liv är ett jävla helvete och det går inte en dag utan att jag funderar på hur mycket bättre och lättare allas liv hade varit utan mig.. Och jag är helt enkelt trött på att låtsas.
Så, that's it.
Jag förväntar mig väl inte direkt att någon läser dehär, för jag är ju inte direkt offentlig med denna bloggen,.. Men, om du läst hit ner, tack för din tid antar jag...
Jag känner bara att de är en bra ide att börja någonstans, och enda saken jag inte testat ännu är att vara ärlig, så... Ja, även om ingen läser de så finns de här.. Långt ifrån allting men i alla fall en del.. En början av nåt slag på något jag inte kommit fram till ännu...
Pusshej!
oro...
Förvirrad...
Kategori: Allmänt
Just nu, idag, känns allt i mitt liv bara fel. Bara så fel som de möjligtvis kan bli.
Jag har ingen lust att flytta. Jag har ingen lust att bo hemma, jag har ingen lust att bo i Bergsjön heller. De är inte vart jag ska flytta varken till eller från som är problemet. Jag vill bara inte flytta. Jag vill inte ha någon stor förändring just nu för jag vet inte hur jag ska hantera de. Jag vill inte göra någonting och flytta innebär att jag måste göra ALLTING på en och samma gång och det orkar jag inte. Inte nu. Jag vill inte packa, jag vill inte ringa 500 samtal som flytten gör att jag måste ringa. Jag vill bara inte.
Egentligen är det inte just de faktum att jag inte vill. Det är de att jag inte orkar, inte klarar av att göra någonting viktigt just nu. Och det faktum gör att jag är fruktansvärt motsträvande mot att göra någonting alls. Och det gör allt väldigt svårt. Jag orkar inte med mitt liv och inte mig själv och jag vill bara ligga i min säng hela dagarna och sova bort allt.
Hade man kunnat välja att gå i ide och vänta på att allt skulle lösa sig med tiden så hade jag sovit bort allt, alla känstor och allt jag egentligen måste göra... Men de fungerar ju inte så, tyvärr...
Så ja, livet är lite jobbigt just nu, lite för mycket och lite mer än jag klarar av för tillfället...
Jag har haft en tanke i mitt huvud i flera dagar, att skriva ner allting. Från början till där jag är just när jag skrivit klart... Men jag orkar inte. Och jag har verkligen ingen aning om hur de skulle hjälpa på något sätt alls, men de känns som en såndär sak som man inte vet meningen med förän efteråt... Dessutom är jag lite rädd för att svart på vitt se precis hur jobbigt och bara mörkt allt är just nu...
Och jag vet, jag vet att de utifrån inte ser så jävla farligt ut, vadå, packa ner skiten, packa upp den och så är de klart. Och ja, de är så enkelt! I praktiken så är de ju de. Men i mitt huvud fungerar de inte så.
Jag ser det inte för vad det är svart på vitt utan jag ser varenda liten skugga och färgskiftning som möjligtvis kan finnas i den där svartvita tavlan och det gör allt sjukt jävla jobbigt för mig. Jag överanalyserar och vänder och vrider på allt för att hitta varenda liten nackdel i allt som möjligtvis kan ha med situationen att göra. Och ja, det är ju fruktansvärt onödigt! Men grejen är att jag är så jävla rädd för att bli besviken, överraskad eller att tappa kontrollen att jag bara måste veta om varenda liten sak som skulle kunna gå fel. Och det gör att jag blir livrädd för att göra någonting alls...
Ja, och jag har aldrig påstått att jag inte är ett mentalt sammanbrott på två ben, så håll käften!
Jag är bara så jävla rädd för att allt ska gå åt helvete.
Helt ärligt så vet jag inte om det just nu har några nackdelar att flytta hem. Men de faktum att jag kommer bli fast på den här ön igen gör mig sjukt jävla skräckslagen! Inte för att jag egentligen någonsin kom härifrån, för jag har tillbringat mer tid här än i lägenheten, men det är de faktum att jag KAN komma härifrån när jag BEHÖVER det som gör att ajg klarar av att vara här. Så länge jag har någon annna stans att ta vägen så är de inget problem att vara här. Det är vad som händer när jag inte har någon annan stans att vara som jag är rädd för.
Jag orkar inte vara rädd för mitt liv längre, så jävla ovärt!
Alla <3 dag...
Jag har tänkt...
Kategori: Allmänt
Ett scenario jag alltid varit facinerad av är detta: Tre mammor sitter vid ett bord, fem barn leker i ett annat rum. Ett barn börjar gråta, rätt mamma reser sej upp. HUR? Hur vet man vem de är som gråter?
Men, så kom jag att tänka på, att jag kan sitta i köket, och en av våra, fyra ,hundar börjar skälla... Och jag säger rätt namn... De är ju lite samma sak, faktiskt... Men grejen är ju, att man lär sig vilket skall/gnäll som hör till vilken hund, för dom låter ju inte likadant. Samma som man lär sig vilket skrik/gråt som hör till vilket barn...
De va en såndär sak som jag kom att tänka på här om dagen, då Lilly var här och en av hundarna satt å gnydde, å jag sa automatiskt tyst *** (kommer inte ihåg vem av dom de va) och Lilly svarar med, hur kan du höra vem av dom de är?... Svaret är att jag hade ingen aning... Jag har helt enkelt lärt mig dom olika hundarnas läte utan att egentligen tänka på det... Lite facinerande tycker ajg personligen...
Samma när man va liten och va på t.ex. släktkalas, vi är ca 16-20 kusiner, men ropade man "mamma" mitt i allt så va de alltid rätt mamma som vände sig om... Och ja, man lär sig som sagt känna igen sitt eget barns röst, men ändå... Jag är ändå rätt facinerad över detta.. :P
Pusshej!
Hur visar du kärlek?
Kategori: Allmänt
Hittade ett test, där man får reda på vilket som är ens första-femte sätt att visa kärlek (till vänner,familj,partner)
Tyckte att de va lite roligt, då jag vet precis hur jag själv är, att se om de stämde... Å de gjorde det faktiskt, jag fick 9 (av 12) på "Physical touch" och "Words of affirmation", 5 på "Quality time", 4 på "Acts of service" och 3 på "recieving gifts"... Och jag måste påstå att jag tycker att de stämmer väldigt bra på mig...
För jag älskar att kramas, hålla handen och att i allmänhet vara nära människor.. Jag säger väldigt ofta till mina nära vänenr hur mycket jag älskar dom, bara sådär, så att dom ska veta hur viktiga dom är... Och de va dom delarna jag fick mest "poäng" på, sen är de faktiskt inte så viktigt för mig att spendera sjukt mycke tid ihop, iofs så älskar jag att vara med folk 24/7, men det är inte nödvändigt för att jag ska veta att jag har kvar mina vänner liksom, jag har vänner som jag träffar väldigt sällan, och det är inget jätteproblem egentligen.. Sen att folk ska göra mig tjänster känns oftast bara skumt enligt mig, jag vill ju inte att en kompis ska komma hem till mig för att städa mitt rum precis... Så nej... Sen fick jag lägst, bara 3, på den där med presenter, och ja, presenter är verkligen inte viktigt för mig... Jag älskar att ge bort presenter, men jag kan inte påstå att jag mår dåligt om jag inte får några... FÖr mig är hela grejen med presenter att komma på vad man ska köpa, slå in de och ge det till någon... Att själv få presenter (är ju iofs sjukt trevligt, missuppfatta inte, vill du ge mej presenter så är ajg hemma hela dagen! :) Men de är inget vilktigt för mig i bedömningen om någon är min vän eller inte...
Så, vill du va min vän, ge mej massa kramar och kärlek och jag är din forever! :D
Gör testet du med så kan vi se om vi passar ihop, om du behöver presenter så kan jag göra en åt dej.. Vill du ha kramar så är du välkommen hem till mej! Let's all be friends forever! :3
Le categorys;
Physical Touch (9p)
A person whose primary language is Physical Touch is, not surprisingly, very touchy. Hugs, pats on the back, and thoughtful touches on the arm—they can all be ways to show excitement, concern, care, and love. Physical presence and accessibility are crucial, while neglect or abuse can be unforgivable and destructive.
Words of Affirmation (9p)
Actions don’t always speak louder than words. If this is your love language, unsolicited compliments mean the world to you. Hearing the words, “I love you,” are important—hearing the reasons behind that love sends your spirits skyward. Insults can leave you shattered and are not easily forgotten.
Quality Time (5p)
In Quality Time, nothing says “I love you” like full, undivided attention. Being there for this type of person is critical, but really being there—with the TV off, fork and knife down, and all chores and tasks on standby—makes you feel truly special and loved. Distractions, postponed activities, or the failure to listen can be especially hurtful.
Acts of Service (4p)
Can helping with homework really be an expression of love? Absolutely! Anything you do to ease the burden of responsibilities weighing on an “Acts of Service” person will speak volumes. The words he or she most wants to hear: “Let me do that for you.” Laziness, broken commitments, and making more work for them tell speakers of this language their feelings don’t matter.
Receiving Gifts (3p)
Don’t mistake this love language for materialism; the receiver of gifts thrives on the love, thoughtfulness, and effort behind the gift. If you speak this language, the perfect gift or gesture shows that you are known, you are cared for, and you are prized above whatever was sacrificed to bring the gift to you. A missed birthday or a hasty, thoughtless gift would be disastrous—so would the absence of everyday gestures.
Pusshej!
okej, jag erkänner...
Förändring förnöjer...
7 år...
Internet...
Kategori: Allmänt
Har nu suttit vid datan i fyra timmar och kollat vloggar, Amazingphil, Danisnogonfire och Itswaypastmybedtime... .Aswome människor! Haha, jag kan (uppenbarligen) sitta i flera timmar och kolla på deras vloggar.. Haha, (mamma börjar bli galen på mej) men, har man inget liv får man skaffa sig något att roa sej med! :P
Sämst att inläggen jag skriver från mobilen inte kommer upp på fb.. För du går ju miste om SÅ mycket intressant som jag har att säga! :O Men jag hittar inte var man ställer in de från appen.....
Men jag antar att ni alla regelbundet går in på min blogg för att kolla, så de är ju lugnt! (I know you all love me! :3)
Ikväll blir de konsert på Billströmska! Ska dit med Marre å Linnea, som dom awsome föredettaelevernamenändåmestälskadepåskolanochvännermeddomsomgårkvardäravawsome människorna vi är! :D
Pusshej!
