mywierdthoughts

Frågan är hur klarar folk som haft en hund, som dom blivit tvungna att avliva, hur klarar dom av att köpa en ny hund av samma ras, med samma färg.. Som ser så likadan ut.. Hur klarar dom det?

 

Jag vet, två hundar ser aldrig likadana ut, även om dom är av samma ras, har samma färg, samma storlek.. Jag vet att man ser skillnad, att hundarna kan vara så olika de bara går, eftersom varje hund har en egen personlighet... Men hur klarar man av att köpa en hund som påminner så mycket om den man älskat och mist?

Jag förstår verkligen inte.. Mamma passar två Malteser-tjejer.. Och dom är så olika Kevin de bara går, men ändå så lika.. Jag ser dom och ser samtidigt Kevin.. När man ser i ögonvrån hur en av dom kommmer skuttande, känns det som att när man vrider på huvudet borde det vara Kevin, när man drar fingrarna genom pälsen på dom känns de som Kevin...

 

Hur skulle jag någonsin kunna älska en annan hund av samma ras som honom om jag fortfarande ser honom i varje rörelse dom gör, när jag fortfarande känner hans päls och kalla hud sista gången jag sa farväl till honom när jag klappar Hanna eller Daisy? Hur kan någon klara av det? Eller är det bara jag? Är det mitt dåliga samvete för det som hände Kevin som gör att jag inte kan se en malteser utan att få en klump i magen av sorg, saknad och ångest?

 

Det är bara så jävla jobbigt.. För samtidigt som jag inte vill se, röra eller ens höra talas om en malteser någonsin igen, så är dom ju två underbart söta fina tjejer som man inte vill annat än att plocka upp, mysa ner näsan i deras varma päls och känna ett litet hundhjärta slå mot sitt eget...

 

Det jag undrar är om det någonsin kan få sluta göra ont? om jag nån gång kan få älska en liten vit pälsboll utan att se Kevin i varje rörelse, varje andetag som den nya lilla ulltussen tar...

 

 

Jag höll ett litit liv i mina händer, och jag kan inte förlåta mig själv för att jag släppte taget...