Jag har funderat. Och jag har funderat i tusen år på dehär.
Grejen är den, att eftersom jag är deprimerad och har panikångest, så är mitt liv jobbigt. Och en sak som jag har noterat under åren är att alla jag berättat detta för reagerar ungefär som "WAAT, kan du må dåligt?" eeh.. ja.
Och de jag har funderat på är hur de kommer sig, att dom dagarna jag faktiskt mår bra, är dom dagarna som någon ofta frågat hur jag mår, kommenterat att jag ser ledsen eller "nere" ut, de är de jag har funderat på.
Och svaret på min fråga om varför de är så, har jag kommit på att de är att jag är jävligt bra på att ljuga. Tragiskt nog.
För grejen är den, att ju sämre jag mår, ju mer låtsas jag att jag är superlycklig... SÄMST.
De är verkligen sämst, för att låtsas må bra när man mår skit, de vet nog alla hur uttröttande de är. Och grejen är den, att senaste tiden har jag bara blivit så trött. Jag orkar inte låtsas må bra när de känns som att livet håller på att gå under. De fula är, att man är så van vid att svara "de är bara bra" när någon ställer frågan "hur mår du?"
Och om jag svarat ärligt är jag rätt säker på att alla "bekanta" hade slutat fråga väldigt snart... För ingen orkar höra tre timmars utläggning av svaret på frågan "hur mår du då?"...
Jag är bara så trött på att ständigt låtsas vara glad å må bra, för de är så enormt krävande! Och ja, jag vet att ingen orkar umgås med nån som vill sitta i ett hörn och stirra i väggen och vagga fram och tillbaka fem timmar om dagen. MEN, jag orkar helt enkelt inte låtsas mer.
Som tur är, så finns de bra dagar med. Några som är bra på riktigt och en del där man faktiskt orkar ljuga å låtsas att allt är okej.. Och dom dagarna tillbringar jag mer än gärna med folk, med vänner och familj.. Men saken är den, att de är dom där riktigt asjobbiga dagarna som jag BEHÖVER vara med folk.. Vilket stör mig, för jag hatar att vara till besvär, dra ner stämningen eller bara vara en tråkig person att vara runt... De är nog ett av mina största problem, för jag misstänker att en av dom största anledningarna till att de gått så pass för långt är att jag i hela mitt liv har varit livrädd för att faktiskt låta någon veta hur jag verkligen känner eller mår. Jag har nog aldrig i hela mitt liv svarat helt 100 procent ärligt på frågan "hur mår du?" eller "vad är fel?"... För i mitt huvud (och förmodligen i dom flestas verklighet) är de inte många som faktiskt vill veta och som orkar lyssna på tre timmars babbel om varför jag hatar mitt liv och mig själv så mycket..
De är bara så tragiskt. Att vetskapen om att det är jag själv som, genom att vara rädd för världen och dömmande människor, har satt mig själv i en situation som känns så otroligt omöjlig att ta sig ur.
Där jag har provat allt från psykologer till medicin till kbt, och jag vet inte om något av de två förstnämnda gjort någon som hälst skillnad mer än att få mig själv att tro att jag förmodligen aldrig kommer få må bra på riktigt. Kbt har jag precis börjat i så kan inte direkt uttala mig i den kategorin.. Men jag antar att en del av mig hoppas och tror att de kommer hjälpa, medans en del av mig känner att de är jävla skitsnack som kommer hjälpa lika bra som att man blir snäll av pepparkakor....
Men de jobbiga är att allt jag provat fungerade ett tag, litegrann.. Sådär lagom att man får upp hoppet om att kanske kommer jag klara dehär ändå!... Men så kommer bieffekter av medicinen eller bara en känsla av att prata löser inte ett jävla skit, och så är man tillbaka i skiten igen, om inte ännu värre än innan...
De är iaf anledningen till att jag tillslut gick över gränsen, hoppade av skolan, flyttade hem till mamma och pappa och blev sjukskriven i ett halvår... Vilket för mig bara är ännu ett stort jävla misslyckande i raden av misslyckanden som är mitt liv sen jag va typ 6 år.
För ja, big shock, jag har mått mer eller mindre dåligt sedan dagen jag började förskolan, jag började få panikångest attacker i samband med att farfar dog när jag va 10-11, och sedan dess har en sådan jävla ångest inför livet och döden och dåliga tankar och vanor byggts upp och tagit över hela mitt liv, jag är inte den jag vill vara, föra allt jag är är smärta och ångest.
Men grejen är ju återigen, att jag under nästan hela mitt liv, lyckats väldigt bra med att dölja allt som är jag på insidan, för att må dåligt och känna sig mest värdelös av alla sopor är "skamligt" "fult" och "ovärdigt".. Men vet ni vad, jag orkar inte låtsas mer, jag mår skit, mitt liv är ett jävla helvete och det går inte en dag utan att jag funderar på hur mycket bättre och lättare allas liv hade varit utan mig.. Och jag är helt enkelt trött på att låtsas.
Så, that's it.
Jag förväntar mig väl inte direkt att någon läser dehär, för jag är ju inte direkt offentlig med denna bloggen,.. Men, om du läst hit ner, tack för din tid antar jag...
Jag känner bara att de är en bra ide att börja någonstans, och enda saken jag inte testat ännu är att vara ärlig, så... Ja, även om ingen läser de så finns de här.. Långt ifrån allting men i alla fall en del.. En början av nåt slag på något jag inte kommit fram till ännu...
Pusshej!
