Min lilla Zol vill inte riktigt äta, hon är ovanligt slö och inte helt sej själv. Jag är orolig. Jag vet, att förmodligen är de ingenting. Jag vet, att förmodligen så beter jag mej som världens hönsmamma som har bevakat henne hela dagen å verkligen kollat på hur hon beter sej, rör sej och vad hon gör.. Men jag kan inte hjälpa de!
Frmodligen är de bara nåt hon har fått för sej, en fas eller nåt som går över på två dagar, men jag blir orolig ändå.
Förmodligen har jag gått hela dagen och överanalyserat varje steg hon tagit. Men jag blir rädd när något är annorlunda, när hon inte beter sej riktigt som vanligt, för allt kommer tillbaka.
Hur Kevin gradvis, först omärkligt men sen tydligt blev sämre. Hur veterinärerna inte kunde hitta något fel och hur han tillslut dog. Hur mamma blev tvungen att ta beslutet att låta en liten skatt somna in och försvinna ifrån oss. Om de hände något med Zol är det mitt beslut att ta.

Jag vet, att förmodligen är de ingenting, förmodligen överdriver jag och förmodligen är hon som vanligt i morgon eller om några dagar. Men oron finns där, den gnager på mig och gör mig rädd. Jag vill inte vara med om de hemska som hände med Kevin igen!

Hur skulle jag kunna klara av att se MIN älskade Zol må dåligt och inte kunna göra något i hela världen för att få henne att må bättre?

Jag vet att förmodligen är de ingenting. Men om, ordet och innebörden av "om" ligger och gnager i min hjärna och i mitt hjärta. Och förmodligen är jag bara överbeskyddande, förmodligen ser jag allt för tydligt Kevin framför mig.
Men tänk om.