Ni trodde att jag skulle skriva att det är Johan, men det är det inte! Maha! :P
Marwin, Nemo och Milo, det är mitt livs kärlekar. Jag är moster :)
Det är seriöst de bästa jag vet! Att se dom där tre små pojkarna växa upp och bli egna personer och allt vad det innebär. Jag har inget emot att byta bajsblöjor å gå runt med bebisspya på axeln en halv dag, bara jag får vara med och se allt som mina underbara systersöner gör och lär sig...
Jag tänker ibland på vilken tur jag har som har en sån underbar syster som låter mig vara med i tid och otid, vilken tur jag har att dom där underbara små pojkarna älskar mig lika mycket som jag älskar dom.. Det är ju inte utan att man får en klump i magen när Marwin klamrar sig fast vid mig ibland när jag ska gå hem och gråter för att han vill att jag ska stanna kvar... Det är då man inser att man lyckats som moster <3 Och att man har världens finaste familj! <3
Nej men att få vara med och se när Marwin tog sina första steg, när Nemo sa sina första ord, när Milo lärde sig sitta... Allt sånt är så underbart, jag älskar det!
Jag är nog en av dom där överdrivet stolta mostrarna, en sån som nästan ville gråta av stolthet när Marwin efter nästan ett års kämpande lärde sig cykla.. I vardagsrummet.. Jag skulle se efter vad dom gjorde och ser hur Marwin sitter på cykeln som dom precis tagit hem från sibräcka och ska precis säga till honom att han inte får cykla inne men så stannar jag upp å tittar å helt plötsligt trampar han frammåt å cyklar tvärs över golvet, och när jag säger "men Marwin du kan ju cykla!" så tittar han upp med världens leende och utropar "Ja, de går faktiskt!" Haha, jag bara stod där å kände "wow! Jag är den första som ser honom cykla helt själv!!" GAAAH, STOLTHET, GRÅTFÄRDIG!!, haha, jag ropade på Lilly å där står vi och bara tittar på Marwin som trampar fram och tillbaka å säger att han får cykla inne "bara idag".. å de fick han! Haha... De är nog jag å alla mammor xD
Jag älskar dom killarna mer än livet och jag skulle göra vad som hälst för dom, utan att tveka... Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur sjukt mycket man måste älska sina egna barn om jag bara som moster skulle ge mitt liv för mina systersöner.. Nästan så att det är lite skrämmande att tänka att en dag sitter jag där med min allderles egna lilla guldklimp..
Men faktiskt,när man vaknar mitt i natten av ett mms med en bild på en liten Milo och texten "Hej moster, nu är jag här!" Då vill man ju bara gråta! För att vid första blicken på den där bilden så känner man att man älskar den där lilla skrutten och inte kan tänka sig att leva utan honom, att han faktiskt finns på riktigt och att man kommer få vara en del av hans liv, å då är det en liten skrutt man inte ens träffat än..
Eller som när jag fick hålla Marwin första gången, och förvånas över hur liten han är fast att alla sa att han var stor och när den där varma lilla bäbiskroppen ligger i ens armar och ett par blå ögon tittar upp på en och man säger "hej, jag är din moster" första gången och man bara älskar honom för att det är jsut han som låg i systers mage i nio månader... Å gud vet att vi väntade! Haha, särskillt på Marwin eftersom han var först.
Haha, på tal om det så är det lite roligt att kvällen innan Milo föddes så satt jag och några kompisar på skolan och tjötade kl 12 på natten å jag var så trött på att vänta att jag sa till dom andra "jävla bäbis som inte vill komma ut! Nu orkar jag faktiskt inte vänta längde!!"... fem timmar senare fick jag de där mms:et av Ulf, haha :P
Men det kanske bara är jag som är sådär blödig och älskar barn mest av allt i världen.. Eller så är de sånna mostrar är.. Inte vet jag :P
Jag vet i alla fall att mina tre underbara systersöner är mitt livs kärlek! :) <3
