Hittade min gamla Mp3 när jag rotade igenom några lådor på mitt rum hemma hos mamma å pappa... Nu sitter jag också lyssnar igenom musik, som jag älskade då.. för snart 7 år sen.. då jag va 14.. Och jag insåg precis att jag verkligen inte är samma person längre...
Inte bara musiken, för en del är sånt jag fortfarande lyssnar på.. Men jag kom att tänka på vem jag va då, eller vem jag trodde att jag var...De hemska är, att mycket av de jag såg i mig själv då stämmer inte alls med hur de faktiskt var om man hade sett de utifrån... Då, gick jag väldigt mycket efter vad andra tyckte, jag såg mig själv genom fel ögon, vilket jag idag kan hata dom för.. dom som fick mig att känna mig som en så mycket sämre, svagare, och mer värdelös människa än vad jag faktiskt var...

Ibland blir jag väldigt trött när jag tänker på hur mycket jag lät andra nedvärdera mig när jag var yngre... hur annorlunda jag hade varit om jag vistats i en annan miljö eller med andra människor...

Tack gode gud för Billströmska! För lärare som faktiskt ser sina elever och för riktiga vänner!

Det finns inga ord för hur mycket jag älskar er! Hur mycket jag uppskattar er alla för all den hjälp och stöd ni gett mig och alla underbara människor jag träffade där...
För att Johanna och Pär inte gav upp hoppet om den gråa, rädda, trasiga och osynliga människa jag var när jag började på Billy för snart 4 år sen.. För de va ni som fick mig att inse att jag också är värd någonting... Något som jag faktiskt inte hade en aning om innan...

Visst är de märkligt hur lite musik kan få en att tänka tillbaka.. Inse att man hatar förr, är tacksam för då, vara okej nu och framför allt, se ljust på framtiden.

Puss på er!