Det enda jag vet säkert är att det är inte såhär jag vill att mitt liv ska vara för alltid.Jag har alltid haft en plan. Men jag har insett att den planen har gått ut i datum, jag måste ändra min plan, göra upp en ny. Men jag har glömt hur man gör.Jag har tappat den där tron, som barn har, på att allt kommer lösa sig tillslut. Jag har insett att det är jag som måste ändra min färdriktning, för ingen magisk kraft kommer göra det åt mig. Och det är skrämmande. För samtidigt så insåg jag, att om det skiter sig, så har jag bara mig själv att skylla. För det var jag som valde vilken väg jag skulle ta. Men man kan inte gå hela sitt liv och vara rädd för att välja väg, för man står aldrig helt still... Om jag inte vågar, och bara går förbi utan att välja, så kommer jag ångra att jag inte svängde av, inte tog chansen någon av riktningarna erbjöd och jag kommer sluta i en återvändsgränd utan någon tid att gå tillbaka. Livet skrämmer mig, men jag har insett att jag måste våga leva ändå."Ibland måste man våga, även fast man inte gör det"
Jag misstänker att jag inte är den enda lätt knasiga människan i världen... Men i vilket fall så anser jag att de är bättre att lätta på sitt hjärta än att lida i tysthet.
Så, konstiga eller inte, här är mina tankar å allt som hör därtill.